Panik inför flytt

Känns som jag har nån form av hormonell kris just nu, att dem spökar med mig för nu ligger jag t.o.m och gråter i sömnen på nätterna. Idag fick jag gråta av mig några kilon salt och ett par glas vätska. (Hände lite saker + flytten) Mår verkligen röv. Känner mig galet ensam.. och ni undrar säkert vart min karl håller hus. Jag får skylla mig själv på den fronten då ja kände mig så nere att jag bad han göra ngt skoj utan mig ist. Sen när jag väl ångrat mig och ville träffas hade han planerat annat. Har börjat få galen panik då det är knappt 2 dagar kvar tills jag drar. Jag vill inte åka. Jag vill inte bo ensam. Jag vill inte lämna min kille. Jag vill inte lämna min familj och mina vänner. Jag vill inte vara sån mes och känna såhär.